Kristina och jag

Läste Nybyggarna förra veckan. Man ska förstås börja med Utvandrarna men jag kunde inte hitta den i röran. Hela tiden tänkte jag på nåt mamma sagt en gång, att hon gillar böckerna men hon köper liksom inte porträttet av Kristina. Det är inte trovärdigt. Jag vet inte exakt vad hon menade, funderade under läsningen på om det kunde ha med religionen att göra. Vi är förfärligt oreligiösa i min familj. Mamma sörjer dock över att jag aldrig kom iväg till julottan. Jag har aldrig förstått det där, julottan börjar ju så tidigt, och så har man alltid suttit uppe och sett på Sound of Music natten innan, det är klart att det aldrig passar att gå dit. Men mamma säger att julottan är en viktig del av det svenska kulturarvet, och av det får man tydligen inte missa någonting.
Hursomhelst. Är det Kristinas tro som inte är trovärdig? Nja. För mig är den förstås konstig, eftersom jag aldrig haft någon. Men man vet ju om att det finns andra som har en, och att den kan vara lite olika. Och mer då, tjaa, hon föder en sisådär sju-åtta barn och ber tillslut sin gud om att få bli ofruktsam. Och det kan man ju förstå, det tycker jag verkar väldigt trovärdigt.
Kristinas karaktär är irriterande. Hon lyckas aldrig etablera sig i det nya landet, vilket inte är så konstigt eftersom hon vägrar försöka prata engelska. Hon lider av svår hemlängtan som hon inte vågar outa för Karl-Oskar, hennes kille. Men när jag sitter här i gudsförgätna Oslo och längtar hem ter sig den situationen också ytterst trovärdig. Med den skillnaden att jag och L alltid pratar om Göteborg.
Men gräset är väl alltid grönare, antar jag. Träffade en man på en loppis igår som sa att han tycker det är så underbart att de unga nuförtiden kan göra vad de vill, de är inte bundna vid nåt som man var förr. Det är inte förutbestämt vad de ska bli ända från födseln, de har all världens valfrihet. Mm, sa jag, betalade snabbt och gick hem och fick en kris. Sa till L att herregud, den som ändå hade en släktgård eller nåt att vara bunden till, så man åtminstone visste. Å andra sidan hade man inte velat stanna där under tonåren då man bara ville bort från uppväxtplatsen och hitta nåt eget. Men nu, mellan 25 och 30, nu kunde det gott få dyka upp en liten släktgård.
Kristina ville aldrig bort från uppväxtplatsen. Karl-Oskar tog med sig henne till andra sidan jorden för att de skulle hitta nåt eget, bygga upp nåt eget, men hon längtar bara hem. Klart hon inte vågade säga nåt då.
Jag har svårt att sätta fingret på det, men det finns helt klart brister i boken. Lite här och där. Jag tror det är som mamma säger, det är nåt som inte är helt trovärdigt. Jag läste den dessutom direkt efter Raskens som var helt briljant från början till slut. Kanske är det mansskildringarna av kvinnors upplevelse som är problemet (nu igen). Det är där man tappar trovärdighet. Det finns feministisk teori om hur kvinnors upplevelser alltid är tudelade, de står med ena foten i männens värld och den andra i en annan. Det orkar jag inte berätta om nu, känner jag. Vi får prata mer en annan dag.