Jobbet och Timbuktu

Häromdan råkade jag säga på jobbet till en kund att jag är kommunist. Det var ju lite konstigt. Vet inte riktigt hur det kom upp, men dom tog det bra. Jag sa att jag gillar ordning och reda och höga skatter, det är mest det. Sen kunde dom handla och gå.

Min ena kollega är norsk och säger ofta Hej Hej Hallå till oss, vilket är ett svenskskämt, det är Timbuktu ni vet, som är omåttligt populär här och spelas sjukt mycket i norsk radio. Min svenska kollega kände inte till den låten, och när jag skulle förklara vilken det var sa jag att det är den där sexistlåten, som handlar om att han inte alls kan förstå att tjejen han haft oskyddat sex med har blivit gravid. Som gammal litteraturvetare tänker jag förstås på det där med det narrativa, berättarjaget måste skiljas från författarjaget, och säger helst jagpersonen istället för bara Timbuktu, vid en eventuell textanalys. Som kommer här.

Vad är det som är sexistiskt i låten? Eller snarare - varför blir jag sur? Det sätter igång redan i inledningen. Hej Hej Hallå är ju rätt harmlöst, det får passera. Men sen kommer det där med "hon sa att det gått tre veckor över tiden, jag tänkte det är bäst att hon överdriver". Formuleringen "det är bäst" ger liksom hotfulla konnotationer, som "det är bäst för henne att hon överdriver" fast han kanske inte alls menar så. Och vadå överdriver? Att det inte är tre veckor, bara två? Säger hon att det är tre veckor så är det tre veckor. Vidare beskrivs hur otroligt det är med en graviditet, eftersom den inte alls passar jagpersonen just nu. Han har gig på gång och kan inte planera ens en dag framåt. En sådan person skulle kunna ha förebyggt den här typen av situation genom inköp av en sjukt praktisk liten plastgrej som lyckligtvis finns att få tag i överallt i den här delen av världen. Jag pratar om kondomer. Jag är överlag fullständigt oförstående till det minskande användandet av kondomer. I låten dyker inte ordet upp överhuvudtaget, vilket jag tycker är konstigt med tanke på tematiken. Det kanske är svårt att rimma på.

Sen refrängen. Det löser sig, det ordnar sig, det gör det alltid. Den kan kännas lugnande när den kommer på radio när man står upp till knäna i jobb och krånglig jobbärenden, men i sammanhanget passar den inte. Nej, det löser sig inte. Om liknande situationer har löst sig tidigare så är det för att jagpersonens partners har löst det, på ett eller annat sätt, och han är off the hook, som det heter. Han skriver in sig i en usel tradition av slackers som inte kan ta ansvar, och det stör mig. Så finns ju förstås möjligheten att författarjaget är ytterst medveten om det, och vill skildra smutsen och fulheten hos en fiktiv jagperson i en naturrealistisk låt och har min irritation som syfte. Det vet man inte. Inom litteraturvetenskapen finns en tradition där man intresserar sig för författarens syfte, och även författarens liv och bakgrund. Om jag hörde till den skulle jag få läsa in mig på Timbuktus bakgrund, eller Jasons, som han egentligen heter. Att han använder psedonym delar liksom upp det ännu mer. Då får man skilja personen Jason från författaridentiteten Timbuktu också. Då har vi plötsligt tre nivåer. En annan tradition jobbar med motsatsen. Författaren är helt ointressant vid studiet av texten. Om jag hörde till den skulle jag inte ens spekulera i huruvida texten är självbiografisk, skulle inte det minsta misstänka att Timbuktu har taskig kvinnosyn eller är ansvarslös. Jag skulle närläsa texten istället för att bara gnola igenom den i huvet, plocka ut så mycket jag kunde om jagpersonen, sätta ihop det till en tydligare person med dens specifika egenskaper, jämföra den med andra litterära exempel. Och så skulle jag koppla det till berättelsen om manlighet och till ansvarslösa killar omkring mig och säga nåt generaliserande och slänga in hela paketet i min egen taskiga manssyn. Det löser sig, det gör det alltid.