Huset

Jaha.
Jag blir husförvaltare om två månader. Jag är alltså inte påväg hem till rätt sida gränsen, om någon nu trodde det, efter allt klagande här i bloggen. Jag stannar och uthärdar. Och jag har en liten känsla av att det kommer bli lättare med 130 kvadratmeters boyta, och kanske lika mycket trädgårdsyta, jag har inte mätt den. Ännu.

Huset är en dröm, faktiskt, kunde inte vart bättre. Det enda som bekymrar mig är ansvaret. Hittills har jag liksom levt efter devisen ju mindre ansvar desto mer frihet, ju mindre fasta kostnader man har, desto mindre låst är man vid sin situation. Och nu, på ett år, har jag lyckats få fast jobb med riktig månadslön, rätt till sjukpenning, semester, hela paketet, och nu alltså riktigt boende med riktiga kostnader. Så nu kanske man sitter i skiten, jag vet inte, har aldrig provat det här. Självklart är jag lyckligt lottad. Och glad och tacksam och ödmjuk. Och nervös.

Men jag är på fel sida 25 nu, det måste man också komma ihåg. Har slarvat runt ganska länge. Om man vet hur det är att vara riktigt pank och bo på nån kompis soffa och skrapa ihop jobb två dagar i veckan och hoppas få komma upp i tre, då blir man också rädd när man hamnar på den här sidan. Gick på husvisning och låtsades att jag var vuxen och kände hur mäklaren såg rakt igenom min prydliga kappa och scarf, hur hon visste att det inte var rimligt att en sån som jag skulle bo i så fint hus, hur hon förstod att det här med att jag tjänar riktiga pengar bara är en fas, en liten släng bonnröta, som snart är över.
Men vi fick det. Huset. Ägarna tyckte om oss. Det kan bara finnas två möjligheter; endera kände de igen sig själva som unga i oss, eller också har dom barn som är lite som vi. För känsloskäl var det, det kan ni ge er fan på. Vi hade inga jobbkontrakt, kunde inte fylla i blanketterna ordentligt, kunde inte våra norska personnummer, ingenting. En mäklares hemska mardröm.
Och tänk, jag blir vuxen ändå. För se det finns lite olika sätt att vara på, inte bara som en mäklare med kavaj och sånt där borstat hår.