Kl

Vaknade 03.30 imorse. For en elendig tid å være våken.
L går till jobbet då, så vi går och lägger oss sådär runt åtta-halv nio på kvällarna. Ibland sitter jag uppe längre och låtsas att jag skriver. Om jag går och lägger mig med honom så har jag ju liksom sovit klart där mitt i natten. Så blev det idag.

Det verkar vara en såndär förändringarnas tid just nu, alla gör ju slut, som sagt, och flyttar, och byter jobb. Jag tänker mycket på hur jag skulle vilja att livet var. Så svårt att se sig själv annat än liksom utifrån.
Listan blir såhär typ:
Jag skulle vilja färga håret och ha en tatuering.
Och ett bra jobb som inte äter upp mig, som jag inte drömmer om på nätterna.
Jag skulle vilja vara rökfri.
Och skriva mer.
Och ha mer tjejkompisar.
Jag vill fortsätta simma en gång i veckan iaf.
Jag skulle vilja spela fotboll.
Om jag skärper mig och inte slår bakut bara för att det blir lite matte så borde jag kunna lära mig virka och sticka bättre, som jag vill.
Jag vill ha ett större och finare porträtt på Strindberg. Att titta på i svåra stunder, ni vet.
Jag vill inte ha nån smart phone och helst mindre internet, kanske bara nån gång ibland.
Jag vill leka mer med lilla H = jag måste åka hem oftare.
Jag vill kunna besöka mamma och pappa ibland utan att behöva planera och budgetera tre månader innan.
Jag vill lära mig att sy på den där förbannade maskinen.
Jag vill vara med L.
Jag vill ha bättre tillgång till svenska böcker.
Jag vill fortsätta få Vi Läser och kanske nån mer tidning. Jag vill överhuvudtaget läsa mer som inte är slarviga delningar av slarviga artiklar (internet).
Jag vill göra vårt projekt.
Jag vill baka bröd.

Jaha, det var väl en helt okej lista. Jobb först. Sen ska jag flytta isär med L så att vi kan vara tillsammans. Och då ska jag titta efter ett stort rum så man får plats att skriva, kanske köpa en dator som man kan skriva på, limma igen internetuttaget som han där Franzen gjorde. Och ett rymligt kök så man kan baka. Och kollektivkamrater som gillar bröd men inte kött, prat men inte härj, engagemang men inte drama.

Jag är rädd att L har blivit alltför synonym med oss, smält in i tvåsamheten. Han förtjänar bättre. Det är väl därför han har börjat skruva på sig nu. Jag släpper honom fri så han kan komma tillbaka.