se på tv

Hösten är en fin tid för att plöja tv-serier. L tittar helst på tecknat och kör sina Simpsons, South Park och Futurama om och om igen. Han gillar inte att se på sånt som är för likt verkligheten. Jag respekterar det. Ska vi se nåt otecknat så blir det helst Harry Potter eller Spaghettivästern. På sistone har jag dock fått godkänt för flera riktiga himla tjejserier. Vi har sett säsong 1-4 av Gilmore Girls, ett egentligen lika fånigt amerikanskt feelgoodprogram som alla andra. Grejen med det här programmet är att de två huvudpersonerna pratar extremt snabbt. På ett avsnitt hinner de med säkert tre gånger så många repliker som andra program. Resultatet av det här blir att för att hänga med måste man koncentrera sig, särskilt om man kollar utan text, och då glömmer man bort sitt eget sketna liv i sisådär 45 minuter. Och det är väl hela poängen med underhållningstv.

Nästa program är lite mer otippat. Det är en australiensk serie som heter McLeods Daughters som handlar om ett gäng brudar som driver en farm ute på vischan. Det är egentligen ett ganska tramsigt program, det här också, men jag är väldigt svag för systerskapstematik och sånt. Det bästa är att vid varje konflikt, varje gång någon är osams eller bara ledsen eller något svårt har hänt, då är den eviga lösningen att de går ut och jobbar tillsammans. Fåren ska klippas eller stängsel ska lagas. De gräver en damm. De flyttar kor till en ny hage. Life goes on.

Min tredje tjejserie har jag plöjt som gräsänka den här veckan. En amerikansk klassiker; My so-called life. Alla tjejer i min ålder kommer ihåg den här fantastiska serien. Det gjordes bara en säsong som sändes 1994 och den har mig veterligen aldrig släppts på dvd utom i USA. I Sverige översattes titeln rakt av till Mitt så-kallade liv, men i Norge döpte de serien till Angela, namnet på huvudpersonen. Bättre än den löjliga originaltiteln. Men originaltiteln passar förstås till konceptet. Serien har nämligen nailat ganska bra hur det är att vara femton år. Hur pinsamt och jobbigt det är. Hur lite koll man har, fast man tror att man har det. Och så vidare. Jag misstänker att det är en serie jag kommer att få hålla för mig själv, för det är mycket i den som säkert är för nära verkligheten för att L ska uppskatta den. Möjligen funkar en del såna här serier här hemma för att tjejverkligheten ligger en bit ifrån killverkligheten. Ungefär som tecknat.