böcker och bad

Jag börjar trots allt klagande känna mig lite mer etablerad här i byen. Igår var vi en tur runt på alla Oslos små hemliga antikvariat. De flesta ligger runt om på vestkanta där vi aldrig brukar vara. Vestkantas nav är Bogstadveien, en bred, stressig shoppinggata där de rika handlar, mest klädaffärer och parfymerier och lyxiga fik. Men på bakgatorna runt Bogstadveien ligger småbutikerna och antikvariaten. Jag har googlat mig till det. Följde en egen liten lista igår, men tyvärr var vi ute lite sent så de flesta hann stänga. Jag fick ihop den lilla högen här ovan, 150 spänn för hela vilket är sjukt bra för att vara Norge. Amalie Skram-böckerna finns inte att få tag på i vanliga bokhandeln, inte Sandemose heller för den delen. Och Camilla Collett, världens första kvinnliga litteraturkritiker, är också sällsynt. Jag såg mycket annat bra också, men många av de mer svårhittade böckerna jag är ute efter är översatta från andra språk, och då ser jag inte riktigt poängen med att läsa de norska utgåvorna. En portugisisk författare läser jag helst på svenska. Kan man inte originalspråket så får man ta det på det språk man behärskar bäst.

Det har hänt en annan sak också, som bidragit till att jag liksom blivit mer tillfreds. Jag har hittat mig ett badhus. Äntligen.
Vi gjorde ett par försök på Tøyen svømmehall förra året, men där är det helt proppfullt med folk dygnet runt ungefär. Var förbannad hela simningen för att man var tvungen att kryssa mellan allt folk och hålla olika tempon. Och ingen följer högerregeln. Sedan dess har jag varit på en liten badhus-turné för att hitta det bästa stället. Och i tisdags hände det. Romsås badehus is the shit. Det ligger bara några hållplatser från mitt jobb, längst ner i Romsås Senter-huset. Det var inget gym som hängde ihop med det, det låg på andra sidan, så man slapp trängas med alla träningsgalningar i omklädningsrum och duschar. Jag hatar gymkulturen innerligt. Det ploppar upp nya gym överallt, de lever av folks dåliga samvete inför sig själva eller media eller gud eller vad fan det är. Gymmen går runt på att massa folk köper årskort som de sedan inte nyttjar. Om alla som har kort kom dit skulle det inte gå, de får inte plats. Det är beräknat att ca 20% av alla som köper kort går regelbundet. Och så ser man dem ta bilen dit för att gå in och cykla på en låtsascykel. Jag vet, det är old news, men det är ju så urbota dumt.
Iallafall. Min underbara simhall. Det var lagom stort, inga leksaker, ingen bubbelpool. Det kanske man kan tycka låter trist, men resultatet av dessa brister är att det inte blir massa lek och fjant i simhallen. Det blir tyst och härligt tråkigt och man får simma helt för sig själv och fascineras av att kroppen flyter. Det var bara jag och två damer där. Samtliga simmade riktigt dåligt, långsamt och klumpigt, med sprätt och plask.
Jag vet inte om simning är ute just nu eller om det alltid är så här tomt, men det är kommunen som äger badhusen så det får finnas kvar även om det inte går runt. Det är i befolkningens intresse. Det finns ett egenvärde i att kunna erbjuda sina medborgare ett badhus. Än så länge.