Sidor

lördag 15 januari 2011

kärlekslåtar

Nästan varje dag spelas Tommy Nilssons gamla hit Öppna din dörr på norsk radio. Och kollegorna säger "Nå er det svensk musikk" eller nåt i den stilen, till mig. Häromdan svarade jag, intet ont anande: "Ja, nu skäms man över sitt ursprung". Alla blev förvånade och jag förklarade att ja, vadå, det är ju typ den sämsta låten som nånsin har gjorts. Och det trodde jag uppriktigt att de flesta var överens om. Men nej. Samtliga kollegor tyckte att det var en vacker låt. Att den handlar om kärlek på riktigt, så där riktigt som kärlek bara kan vara i fiktionen. (Det sa dom inte, men dom menade det.)
Ytterst märkligt. Texten är skitdålig, och melodin är liksom ingen alls.
Bara början: Den första gången jag såg på dig, och kände hur du såg på mig. Vadå kände? Jagpersonen måste ju ha sett att dupersonen såg. Och så det här att rimma mig på dig. Sorry men det är bara för dåligt.

Hemma började vi genast lista de bästa kärlekslåtarna. Jag försökte kvotera in ganska medelmåttiga gamla soullåtar, men fick inse att bara för att blåset är så bra är inte alltid texten det. Och H ville ha med så flummiga låtar som inte jag hade hört. Så en hel del gick bort redan i början. Kriterierna innebar bland annat att det skulle vara en glad låt, eller iallafall inte om djupt olycklig kärlek.

- These arms of mine med Otis.
- At the dark end of the street, typ alla versioner. Handlar visserligen om otrohet men är ändå inte olycklig.
- Is this love med Bob Marley.

Och jag ville med ha Bring it on home to me, främst originalversionen med Sam Cooke, men nästan alla de andra är också bra. Men den är inte tillräckligt lycklig, rent av sorglig, så vi diskade den. Försökte inte ens med I have never loved a man the way that I love you, den har ju helt förskräcklig text. Kärlek när den är som sämst.

God only knows med Beach Boys var självskriven. (På majoriteten av deras snabbsläppta cd-samlingsskivor heter den Good only knows. Förbannat störigt. Återigen ett litet fel som spritt sig och liksom blivit standard.) H gjorde mig för övrigt uppmärksam på en liten Håkan Hellström-stöld: as long as there are stars above you dyker upp på svenska i Gårdakvarnar och skit.

Slutligen enades vi. Kärlekssångernas okrönte mästare är Lou Reed.
Först tyckte vi att NY telephone conversation var bäst. Den handlar ju inte så mycket om själva kärleken, men den beskriver hur jobbigt det är därute, hur alla tjatar och skvallrar, hur man är så trött på skiten och bara vill vara med den där dupersonen, annars dör man.
Här var det min tur att peka ut en Håkan-stöld. For I know this night will kill me if I cant be with you är med i en liten fin rad i Klubbland.

Att välja ut Perfect Day med Lou Reed till den bästa kärlekslåten kändes lite väl mainstream för oss båda. Men ärligt, den är ju den bästa. Det finns så sjukt många dåliga kärlekslåtar där ute som handlar om att dupersonen får allt att kännas perfekt och livet är komplett nu och du gör mig hel och yada yada. Lou Reed skriver istället: you just keep me hanging on. Varken mer eller mindre. Och låten handlar bara om att idag är det bra. Man ska inte överdriva.

2 kommentarer:

  1. Och sâ solkar folk ner Perfect day med att säga att den handlar om Lou Reeds "förhâllande" med heroin. Cynismen har inga gränser!

    Kan fö meddela att jag tyckte det var fantastiskt när de spelade Öppna din dörr pâ bussen i Skien. Brutal hemlängtan!

    SvaraRadera
  2. Såg Freddie Wadling dra den låten på Café August en gång, musiken tystnade då han sjöng "I thought I was someone else" sedan lång konstpaus innan: "Someone good..." Då grät jag faktiskt. Enda gången till musik som jag gjort det. (Förutom Atari Teenage Riot Arvika 99, fast det var av rädsla.)

    SvaraRadera