Man tröttnar på läget. Man vill ha förändring. Man säger till sig själv: Oslo kanske? Man säger upp sig, säger upp lägenheten, packar sina grejer och drar. Och sen ångrar man sig.
Sidor
▼
onsdag 10 november 2010
på t-banen
Idag var det en man som trillade ihop på T-banan. Helt plötsligt, just när tåget stannade. Jag skäms väldigt mycket för det men jag fungerar otroligt dåligt under krissituationer, så jag kan inte påstå att jag var till någon hjälp; skrek till, sprang fram och tillbaka i vagnen, vevade med mobilen, försökte komma ihåg numret till norska ambulansen. Men de andra! Ingen lyfte ett ögonbryn ens. Två män klev över honom där han låg, för att de skulle av. INGEN hjälpte honom. Ingen frågade ens hur det gick med honom, när han strax efteråt vaknade till och reste sig. Jävla Norge, jag måste härifrån.
Sådär tyckte jag det var i Sverige också. Här i England däremot bryr sig de flesta, skulle jag våga säga. Har aldrig varit med om en liknande situation där inte minst 3-4 personer har störtat fram och hjälpt till. Vilket är bra eftersom jag är lika osammanhängande som du i kris... jag minns inte Englands nummer heller... inte bra.
SvaraRaderaHmm, ett skandinaviskt problem? Har funderat på om det kan vara ett huvudstadsproblem annars. Läste en undersökning där Göteborg fick bäst betyg i Sverige på just det där med hur fort folk kommer till undsättning när det händer nåt. Stockholm fick sämst...
SvaraRaderaDet kan ligga nåt i det. När jag ramlade med min cykel i Karlstad kom inte en jävel fram för att kolla hur det gick. När jag ramlade i Malmö däremot kom tre personer till undsättning- alla hade utländskt ursprung...
SvaraRaderaNär jag ramlade i Molkom kom heller ingen! Men det var ju lite mera glesbygd va. Det var väl ingen som såg.
SvaraRadera