jobb

Det händer att jag sitter och fantiserar om att flytta hem till Sverige. Ibland när vi sitter och slödatar här hemma kollar jag på hus till uthyrning och lediga jobb i Göteborg. Bara sådär för att veta att möjligheten finns. På gott och ont ser det inte så ljust ut. Gott därför att jag kan låta livet fortsätta rulla på här borta, med bra jobb och bra boende; ont därför att jag kan låta livet fortsätta gå mig förbi, med avsaknaden av bra kompisar och liksom substans.

När vi tittar på jobbannonser förvånas vi lite över fyrkantiga Sverige. Jag har nästan glömt hur det är. Ser tillexempel på ett lagerjobb som verkar likna det L har här, men säkerligen sämre betalt. Det är inget krav på truckkort, vilket tydligen kan hoppas över om man bara ska köra på arbetsplatsens område eller nåt sånt. Ändå lite konstigt. Det är dock krav på gymnasiekompetens. Det var så himla längesen jag hörde ett sånt krav. INGEN i Norge bryr sig om gymnasiekompetens. Ingen kollar upp ens referenser heller, fan, jag tror ingen ens har velat se mitt prydliga CV sen vi flyttade hit. På arbetsintervjuer har de frågat lite vem jag är, vart jag bor, om jag vill jobba.

Bland Oslosvenskarna lägger man också märke till en viss överrepresentation av strulisar som aldrig haft ett jobb och bara drivit omkring. Börjar man närma sig tretti med den bakgrunden, då är Norge ett bra alternativ, för här vill ingen veta vad man gjort förut.

Hursomhelst. Det verkar vara dåligt med jobb i Sverige. Folk pratar om att arbetslösheten ökat här också (det heter för övrigt arbeidsledighet här, sympatiskt ord va?) men det märks inte.
L:s jobb gick ut nu i höst, och under den tvåveckorsperiod han varit arbetslös har de ringt från två av hans tidigare jobb nästan varje dag, så han har fått hoppa in. Efter dessa två veckor fick han nytt jobb. Han har då sökt ett jobb och varit på en intervju. Inget tjat om gymnasiekompetensen där inte. Och ärligt talat, vad fan gjorde vi på gymnasiet?