Millennium-serien

Tillslut var det min tur. Mamma övertalade mig. Hon menade att det var berättarglädjen som var det utmärkande, att det var mer än vanliga deckare, och sa att hon ville diskutera dem med just mig. Typ för att jag kan en del om litteratur. Och jag fick hybris förstås, så jädra lättflörtad. Lite smicker är allt som krävs. Jag fixade böckerna och har plöjt dom nu på någon vecka. Det att man inte kan lägga ifrån sig en bok betyder dock inte per automatik att den är bra. Cliffhangers och uppbyggande av stämningar kan nästan vem som helst få till. Jag skulle nog säga att det som skiljer sig är personporträtten, de är lite mer välutvecklade än vanligt, vilket inte minst märks på Lisbeth Salander-psykosen som drabbat världen. Men vem är hon? Jag har inte sett filmerna så jag vet inte riktigt hur mycket av karaktären de har fått med där, men det verkar som att alla som sett filmerna tycker att Salander är skitcool och hon har liksom fått nåt slags feminist-ikon-status, medan de som bara läst böckerna tycker synd om henne och att hon är en otrolig överlevare med allt det eländet i bagaget, hoppas hon kan ta emot professionell hjälp i en eventuell fjärde bok, ungefär. Ja, det snackas ju om att det finns ett utkast på en fyra.

Iallafall. Lisbeth Salander blir en feministikon för att hon försöker rädda sig själv i manssamhället. Jag vet inte jag. Handlar feminism om att rädda sig den som kan, alle man i båtarna, var och en för sig? M säger att feminismen är kvinnornas fackförening. Feminist blir man när man upptäcker att kvinnor kan ha gemensamma intressen och ett behov av att försvara dem aktivt, inte bara för sin egen skull. Feminism handlar därmed om systerskap och att prioritera kvinnor. Lisbeth Salander gör inget av detta. Hon vill bara vara ifred. Och all respekt åt det. Det enda jag egentligen uppfattar som betydelsefullt feministiskt sett är när hon under deras mordutredning säger "åh, ytterligare en man som hatar kvinnor" och därmed liksom uppmärksammar det strukturella sammanhanget.

Jag antar att huvudkaraktären Mikael Blomkvist representerar den nye mannen. Han är uppmärksam på orättvisor, respekterar kvinnor, försöker göra det rätta. Alla blir kära i honom. Sexscenerna är egentligen ganska anmärkningsvärda. Det är kvinnorna som tar initiativ, ofta kvinnor med olika sorters tidigare sexproblem. De träffar Mikael genom jobbet och även om de har haft svårt att bli attraherade av snubbar så kan de bara inte låta bli honom. Vid ett flertal tillfällen är deras omdömen att han är "helt okej" i sängen. Jag undrar varför. Varför är han inte fantastisk i sängen? Ingår det i den nya mansrollen att vara lite sådär lagom?
Det där "helt okej" används också som ett otroligt positivt omdöme, kvinnorna är förvånade för att de har träffat någon som inte är rakt av dålig, verkar det som. Och jag tänker lite på hur en fantastisk kille kan framställas, inser att jag nog aldrig har läst det riktigt. Det skulle väl vara Jondalar från Grottbjörnens Folk, men hans fantastiskhet ligger ju bara i hans "väldiga lem", jag kan inte påminna mig att det är något mer.
Men både det där tjafset om storlek och uthållighet kanske börjar bli lite omodernt. Den nye mannen är lagom.

Mikael Blomkvist har också en livslång affär med sin kollega, trots att hon är gift. Alla är införstådda med att det är så det kommer att vara, och Mikael är tydlig mot sina olika tillfälliga förbindelser med att det är så han vill ha det. Han lyckas vara den schyssta killen fast han sårar alla tjejer omkring sig. Till och med Lisbeth Salander faller som en fura, fast hon aldrig gjort det förr. Och kan inte vara arg på honom, för han är ju så schysst. Det är hennes fel, som blev kär. Känns som en gammal historia, det där.

Språkligt sett har jag bara problem med några få grejer. På sidan 20-21 nånstans, i första boken, används ordet "ratat" tre gånger på kort tid. Usch. Sammantaget i alla tre böckerna beskrivs Lisbeth Salander som "resursstark" flera gånger, av flera olika personer. Om det är meningen att påvisa hur många olika kan ha samma bild av en person, så okej, men uttrycket "resursstark"? Vem säger det?
Den narrativa nivån är lite för hoppig för min smak. Perspektivet växlar mellan personerna och en allvetande berättare, liksom utan markering. Sjukt störigt. Vem är det som tycker vad? Och så är det det här med journalistspråket. Driv, javisst. Men det räcker inte. Att skriva romaner handlar om nåt mer.

Det var mycket klagande över böcker som jag egentligen tyckte om. Det coola är att Stieg Larsson var engagerad feminist och lyckades införliva en hel del av det i ett populärkulturellt verk som skrevs i syfte att slå. Kvinnokaraktärerna är starka, aktiva, företagsamma, mänskliga. Alla har på ett eller annat sätt utsatts för patriarkatets konsekvenser, allt från kvinnomisshandel och sexuella övergrepp och trakasserier till mer vardagliga härskartekniker som förminskande och osynliggörande av kvinnor och kvinnors kompetens förekommer. Och med lite tur är det massa puckade människor därute i stugorna som läser det här för förströelse men råkar börja tänka efter lite. Man skulle till och med kunna hoppas på att Stieg Larsson bidragit till att minska den feministiska backlash vi befunnit oss i ända sen den där förbannade dokumentären år 2005. Gött det.