Mobiltelefon

Jag har tappat mobilen, eller om den möjligen har blivit snodd. Drygt, tänker man då. Särskilt härjet med att börja ragga telefonnummer igen.
Det första man måste göra är att gå in på Tele2.no och beställa nytt simkort. Då får man skriva in sitt norska personnummer, och då kommer ens adress automatiskt upp. I samband med mina skattekortsproblem har jag äntligen adressändrat ordentligt, men tydligen är inte det samma sak som ändring i Folkeregistret. Alltså har Tele2 fel adress till mig. Det går inte att ändra adress i deras system, det hjälper heller inte att ringa dem och vänta medan deras telefonist går och frågar chefen vad man kan göra åt detta till synes olösliga problem. De kan nämligen enligt denne chef inte ändra folks uppgifter.
För att komma fram till skatteetaten och ändra adress i Folkeregistret kan man få stå i telefonkö i flera dagar. Och så länge kan man inte gå utan mobil 2010. För att gå till skatteetaten och snacka med dom måste man som tidigare nämnt ta ledigt en hel dag. Killen på Tele2 tipsar mig om att man kan gå till en förhandlare och köpa både mobil och simkort.
Jag kollar alltså upp att en stor elektronikbutik i mitt område är förhandlare till Tele2, och blir nöjd över att slippa åka in till stan, så gammal är jag.
Killen på butiken har det travelt (stressigt) fast det knappt är några kunder där. Vi pratar lite om abonnemang men då har vi det gamla bekanta problemet att Tele2 kräver att man ska ha bott i Norge i 2 år för att få teckna abonnemang, och jag är nu inne på ett och ett halvt. Netcom är enklare, berättar killen. Då behöver man bara skicka in sina tre senaste löneslippar (specifikationer) och jobbkontrakt och lite andra papir för att bevisa att man har råd med abonnemanget. Jag tycker inte att det låter så enkelt och vill heller inte ha Netcom, ingen annan har det och jag vet inte vad de har för priser på Sverigesamtal. Fuck Netcom alltså. Norges misstro mot invandrares ekonomi gör att jag tillslut väljer ut ett par alternativ på mobiler och ber att få köpa med ett vanligt kontantkort för Tele2. Den ena mobilen är slut, den andra har ingen laddare och det visar sig att kontantkorten är helt slut. Då går jag hem.

Alltså det är ju så bakvänt. När man inte behöver dom står de jäkla Tele2-försäljarna överallt och ska pracka på en mobil och abonnemang och kort, men när man behöver dom, när man är beredd att skriva på nästan vadsomhelst och pengarna bränner i fickan, då är dom som bortblåsta. Ingen vill låta mig köpa.
Har också lite dubbla känslor för kontrollsystemen kring abonnemangen. Byråkratiskt och sjukt, tycker man först. Ska inte jag få ha abonnemang. Och sen tänker man lite på kreditmarknadens avregleringar och finanskrisen och bostadsbubblan i USA. Se hur bra det gick. Och jag älskar ju kontrollsamhället, med dess ordning och reda, dess omsorg om folk som nästan kan verka omyndigförklarande och bestraffande. Norge vill inte att jag ska hamna i lyxfällan. Och kanske inte att jag ska ringa så mycket heller.