språket, part hundra

Min norska kollega berättade att hon och en norsk väninna haft sjukt kul åt det svenska retordet glasögonorm. Och när man tänker på saken är det ju ett väldigt långt och omständligt ord, med tanke på innebörd och användande. På norska heter det rätt och slätt brilleslange. Då tänkte jag på att mitt problem med norskan är att den känns som ett barnspråk, stavningen är liksom barnslig, orden är så ofta sammansatta för att få fram en betydelse, det verkar ordfattigare än svenskan på något vis. Och precis tvärtom kan man förstås störa sig på svenskan, att den är just omständlig, korrekt, uppstyltad. Norskan har helt klart fler engelska låneord, vilket gör att själva pratet på byn verkar slangartat även om det inte är det. Tror jag.

Har också lärt mig ett och annat könsord.
Eftersom godis/snacks heter snop hade vi en liten aning om att de inte använder ordet snopp här. Mycket riktigt, här säger man tissefanten. Jag gissar att ändelsen kommer av ett slags snabelassociation, men jag vet inte.
Alltså de säger penis också, tissefanten är väl mer för barn. Jag frågade genast vad motsvarande ord för tjejer kunde vara. Det var bara fitta, såklart. Inget gullande där.