att flytta

Nu är jag ett slags tillförordnad chef. Lite tokigt. Så kan det gå i Norge. Ska in och jobba lite idag, fast det är lördag och stängt. Men det är helt okej.

Min bästa vän har fått barn. Och jag har inte varit där. När jag flyttade var jag nog inte riktigt medveten om hur mycket jag skulle missa. Det är som att livet pågår därborta, utan mig, och här är det bara jobb och jobb. Jag trivs med jobb, jag är nästintill passionerad för mitt jobb. Men man tappar saker på vägen.

Min bestseller ligger och försöker skriva sig själv långt borta i Göteborg. Folkrörelser som jag hör till men bara låtsas att jag är med i finns bara där. Mina vänner förändras och är med om nya saker. Jag följer flitigt med via Facebook. Vet inte om det är patetiskt eller bara så det måste vara just nu. Borde varit mer medveten om vilka konsekvenser ens prioriteringar får.
Samtidigt, när dom hör om min jobbsituation och läget här, då säger dom att stanna för guds skull, eller inte guds kanske, men arbetsmarknadens. Så jag gör väl det. Och senaste veckorna har jag börjat få lite tjejkompisar. Det är också skrämmande. Ju mer man etablerar sig, desto längre är det hem.
Jag kanske överdriver, jag vet inte.