freestyle och omega3

Häromdagen missade jag min t-bana hem från jobbet bara för att en norsk gick så himla långsamt nedför trapporna. Jag hörde t-banan köra in och försökte komma runt henne på alla sidor; "Hallå, unnskyld, hallå" och så vidare. Men hon hade freestyle. Och jag fick finna mig i tempot och stå på hållplatsen och vänta i tjuge minuter. Jag blir galen på att alla har freestyle hela tiden. Det heter säkert inte ens freestyle längre. Det heter absolut inte minidisc och inte mp3 heller, det heter olika saker med "I" framför. Och folk hör inget, förstår inget, står i vägen, cyklar rätt ut i gatan, missar telefonsamtal, missar kompisar som står och ropar och vinkar på andra sidan vägen. Jag fattar inte att det inte räcker att lyssna på musik hemma. Måste man ha det hela tiden? I och med att man hör varenda ton om man står/sitter i närheten så vet jag att de flesta lyssnar på samma jävla dåliga radiohits som busschaufförerna har på, eller som spelas på 7-eleven, i shoppinggalleriorna, på jobben. Men i freestyle, eller vad det nu heter. Så man ska slippa umgås med sig själv den där halvtimmen det tar att åka till jobbet. Så man verkligen kan vara säker på att undgå mänsklig kontakt. Drygt, tycker jag.

På vägen hem från t-banehållplatsen står alltid omega3-svenskarna, redo för attack. De kastar sig fram med sina lappar och kapslar. Vi pratar lite fejknorska med varandra, samtliga helt oförmögna att slå om till hemspråket, dom har jobbpersonligheten i full gång och jag har ännu inte hunnit ur min. Så fort som möjligt droppar jag att jag är vegan, då hinner de alltid börja nån ramsa om att då är det extra viktigt - och så kommer de av sig. Jaha, vegan. Ja då går det ju inte.
Jag tycker om dem.