Bristen på kompetens i det här landet är total. Och jag är så trött på att alla liksom misstänker en för att inte göra nåt, eller för att göra fel. I alla sammanhang alltså. Jag tror jag kanske har en för hög lägsta-nivå för att passa in. Det låter som skryt men det är den hårda sanningen. Jag vill ha ordning och reda, att saker ska funka.
På sistone har man hört en hel del om de flitiga svenskarna. Inga norrmän oroar sig för den våg av svenskar som kommer nu i höst, i skrivande stund. De är vanligtvis glada och tacksamma att vi tar deras skitjobb. Och i Sverige är det ju mer så att man ska vara glad och tacksam att man har ett skitjobb, närsomhelst kan det tas ifrån en.
Äh jag vet inte. Jag längtar ändå hem.
På norska arbetsplatser är upplärningen för nyanställda ungefär såhär: "ja, bruk sunt förnuft, den er grei."
Nu börjar kvartsfinalen, Sverige-Norge. Jag måste gå.
Först, fler norska dubbelnamn jag stött på:
Ingunn
Anne-Merete
Else-Kristine
Nils-Arthur
Per-Frederik (Per uttalas på norska som det stavas, inte som Pär.)
Thor-Ingvar
Kasper-Kristian
Tom-Ronny
Christopher-Lucas
Kasper-Kristian är ju ett helt fantastiskt namn! Och Ingunn får mig osökt att tänka på Top-Gun!
SvaraRaderaÅ Top-Gun, det bästa dubbelnamnet, eller Machine-Gun som Hannas klass sa!
SvaraRadera