Språket, part two

Det är ett jäkla bebisspråk alltså. Om något, tex en bok, är min så säger man inte bara "Det är Fridas bok" utan "Det är Fridas sin bok". Och det mesta har konstiga pronomen; "en" fast det ofta borde vara "ett". Och sj-ljudet är ett litet helvete. Informasjon, skjema, sjokolade, beskjed osv. Men man vänjer sig. Så småningom stavar man fel hela tiden när man skriver på svenska.
När man frågar efter stavningen på något kan det också vara svårt med hur bokstäverna uttalas. J heter jodd, och u är det ingen av oss här hemma som kan härma på norska, det är ett helt okänt litet ljud.

Sen är ju kk en vanligare stavning än ck på norska. Så skrev jag när jag var sju år.

X används aldrig. Jeg kan fikse det, ekstremt, eksempelvis..

Norskan är väldigt intrasslad i engelskan. De säger inte tändare här, utan lighter, fast det uttalas lajter. Möjligen är deras specifika men hopplösa uttal på u:et delvis orsak till att engelska ord låter så dumma här, de säger facebukk och sådär. Och när en kompis sa Fuck you till en biljettkontrollant häromdan (han hade kort men blev sur för att de skulle kontrollera honom innan han ens gått på, och kanske lite för att de hade otrevlig attityd, jag vet inte) blev kontrollanten sur och sa Fukk ju tu. Och en sån går det ju bara inte att bråka med. Man blir lite ledsen för deras skull, bara.

Dagens ord: Kjøttmoreller = Bigaråer.
Dagens ord 2: Snop = Godis, snacks.
Om jag hade en digitalkamera skulle ni få se hur kul det blir. På cornflakesen i mataffären härnere står det nämligen en liten löjlig reklamruta med rubriken "HAR DU LYST PÅ SNOP?" som vi har väldigt roligt åt. Sen är texten ganska tråkig men den avslutas med "kansje de kan lindre snophungern din" och då skriker vi att inget kan lindra vår snophunger, vi är moderna kvinnor. Det är kul.

Sen har vi en företeelse som endera är specifikt norsk, eller så är den vidare spridd men slog igenom senaste halvåret, så jag inte hann vara med när det hände hemma. Jag snakker om smilies. Kidsen har ju hållt på länge, och att skiten dyker upp i sms och på facebook är väl lugnt, det är ju överallt, men i jobbet? I viktiga mail, mellan direktörer och chefer, i beställningar, i affärsmässiga dokument? Jag får upp till fem stycken ;-) i ett kortfattat viktigt meddelande till min jobbmail! Vore tacksam för upplysningar om det är samma sak i Sverige, så jag vet om jag kommer med en orättvis anklagelse mot den norska bristen på professionalitet. Mer om den längre fram, förresten.