Rasismen, part one

Det kommer upp små lappar i trapphuset.

"Rumenske tiggere er blitt siktet på bakgården vår. De har rotet i søppelkassen. Nå må vi stå sammen og jobba og hjelpes åt i nabolaget at se etter så ikke noet skjer."

Det är inte första gången. Lägger man en krona i någons tomma kaffekopp kommer genast en norrman ikapp en och upplyser en om att man inte borde ha gjort det. De har det så bra ställt ändå, tydligen. Tiggarna borte dra hjem. De borte ha hjuling. De borte skjutas.

I Sverige har vi ett uttryck som indirekt säger en del om vår kulur, vår historia och vårt traditionella fördomsfulla förhållningssätt till andra kulturer. Jag syftar på klassikern "jag är inte rasist men". På norska är motsvarande uttryck "jeg er rasist" och så är det inget mer med det. De fattar inte ens att de borde skämmas.
Första veckan i Oslo läser jag dagstidningar och ser nyhetsmorgondebatter på tv, arbetslös som jag är och nyfiken på det norska samhällssystemet. Högt uppsatta politiker och samhällsvetare diskuterar under temat "vad ska vi gjøre åt somalierna". Ska de bli norska eller ska de skickas hem? Om de ska bli norska; hur ska de assimileras på bästa sätt, hur ska vi få dem så norska som möjligt? Den oundvikliga följdfrågan "vad är norskheten" dyker faktiskt aldrig upp. På jobbet visar det sig att alla röstar på Fremskrittspartiet. Vanliga vettiga människor. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

N-ordet används flitigt, på trikken, på stan, i affären. Det betraktas som ett neutralt beskrivande ord, även om det gärna åtföljs av en svordom. Fullständigt oproblematiserat, väcker inga reaktioner. Folk sänker inte ens rösten när de säger det. Migrationsverket heter Utlendingsnemnden, ett omöjligt ord i Sverige. Vi har haft folkrörelser och opinionsförändringar och språket har ändrats i takt med perspektiven. Begreppen har betydelse. Att ha erfarenhet av utvandring, eller att ens föräldrar har det, kan inte beteckna hela ens person för all framtid.
I ett kanske identitetspolitiskt försök till utvidgande av gruppbeteckning påpekar jag allt oftare att jag är utlänning, om vi nu ska använda det ordet för att förklara att jag har annat ursprung än norskt, nämligen svenskt, eller att jag är invandrad, men då får jag veta att det räknas liksom inte. Det är liksom inte samma sak. Och i slutändan handlar det alltid om att jag är vit. Och då är det okej. I Norge upprätthåller man hierarkierna, här slickar man uppåt och sparkar neråt. Tiggare får stryk på öppen gata och ingen ingriper. Men vi river åtminstone ner lapparna i trapphuset och slänger dom i søppelkassen. Tillsvidare.