Min bästa vän har precis som jag ett slags djup
grundläggande motvilja mot konventioner. (Och kanske ännu mer mot auktoriteter,
men det är mer hennes egen grej.) Det där när man måste vara på nåt sätt som man
kanske inte har lust med, eller när folk bestämmer över en eller tycker att man ska anpassa sig, det kan jag bli helt tokig på, och då backar hon
alltid upp mig.
Jag har känt henne i halva mitt liv nu ungefär. Ibland
ringer vi varandra och bara pratar om våra mammor. Ibland skickar vi sms med
små låttextsnuttar som vi vet att den andra känner till och därför kommer att
förstå precis hur vi har det just nu.
När folk pratar om ytliga saker, t ex vikt, kanske beskriver
huruvida de har gått upp eller ner några kilo, eller hur de tänkt att de
ska träna, eller om de tycker att någon annan är speciellt tjock eller smal, då kan man se min bästa väns blick liksom försvinna i fjärran. Det
är för att hon håller på att försmäkta av tristess. Och motvilja. Sånt där snack är typ
det värsta hon vet. Man blir lätt full i skratt när man ser det, och vet det.
Hon är tuff, romantisk, smart, rolig som fan, snabbtänkt,
stark, har ett enormt rättvisepatos och en okuvlig frihetslängtan, eller
längtan är nog fel ord. Hon är liksom
fri. Det är därför det är så gött att hänga med henne.
Men uuuhj, vad fint skrivet och beskrivet! Här sitter jag och gråter på jobbet.
SvaraRaderaOch skrattar om det där med blicken....ser det så tydligt framför mig!
Kram på er, finaste!