dagen efter

...och sen kom L hem. Och han är inte som jag, han tycker att man kan vara mer ödmjuk, han säger att det är olika för olika människor och han kan den hopplösa konsten att respektera alla. Jag har aldrig träffat någon som han förut.

Mycket blir ju bättre med tiden. Med åldern. Men att tycka om folk blir bara svårare. Man har ju hört tugget så många gånger förut. Det är ju aldrig nåt nytt under solen.

Jag försöker lära mig av L. Jag har nog alltid satt ribban lite för högt, men hur ska man kunna ha låga förväntningar på livet? Det har varit svårt att komma in i min bok, och det krävs inte så mycket för att man ska vara körd för alltid. Häromdan hasplade en kille jag snackade med ur sig att han trodde på lite mer yin & yang. Angående samhälle och jämställdhet. Då bara gick jag. Egentligen ska man tydligen tänka mer såhär: "åh, vad har den här nya människan att erbjuda?" och så ska man ge sig in med den inställningen. I regel är det jag som får erbjuda. I regel röker den nya spännande människan upp mina cigg, snackar massa dynga, lyssnar inte på vad jag säger, ja ni fattar bilden.
Men L blir inte knäckt av det här. Han lyckas hitta nåt bra i alla människor och fokuserar på det. Om han träffar en person som är helt omöjlig att prata med men bra på att skejta, då skejtar dom ihop.

Nu får jag sluta mitt i resonemanget, Harry Potter börjar.